Miljöförstöring, rubbad ekobalans, pandemier, krig, ekonomiska sammanbrott, undantagstillstånd, inskränkningar av mänskliga rättigheter. Men jag är i grunden optimistisk. Jag tror att mänskligheten kommer att fortsätta att utvecklas, och finna nya lösningar på de problem vi står inför – både faktiska problem och inbillade problem. Men vägen till lösningar är inte alltid enkel, den kan ta många krokar med en massa offer och lidande och gå in i återvändsgränder och köra fast. Genom mitt verk Death of Humanity, en slags symfoni för stor orkester, uttrycker jag mina känslor för var vi befinner oss – fast vill lämna öppet för många parallella tolkningar. Titeln kan både ses som en varning, ett påstående och en fråga. Och säkert på fler sätt. Och ordet Humanity kan både syfta på människorna som art och på egenskapen att vara mänsklig.

Personligen är jag oroad för den digitala utvecklingen, eller snarare hur vi låter digitaliseringen av våra liv erodera all integritet, formalisera vår uppfattning av omvärlden och ställa sig i vägen för djupare tänkande och reflektion. Naturligtvis är den digitala tekniken med datorer och nätverk och alla apparater uppkopplade, för att inte tala om människor som mer eller mindre är direktuppkopplade, naturligtvis är denna teknik ett redskap, som liksom alla redskap kan användas både konstruktivt och destruktivt. Men medan det är lätt att förstå skillnaden mellan sådana användningar av till exempel en yxa, är det inte lika enkelt att urskilja när det digitala är mer till hjälp och när det leder bort från vad vi kanske egentligen ville ha ut av livet. Och frågan är om människor har kommit närmare svaren på just sådana frågor, vad är viktigt i livet, vad vill jag uppnå, vad gör mig lycklig, vad är meningsfullt?

Med min musik vill jag gärna väcka lusten att ställa sig sådana frågor. Ibland är musiken mer enkel och vacker, och ibland tar jag till andra uttryck. Death of Humanity är ett verk med vilket jag rent utsagt vill skaka om. Det kan bli för mycket för några, jag är medveten om den risken. Men för några hoppas jag det provocerar fram nya sätt att tänka. Jag är inte egentligen ute efter att göra någon uppgiven, deprimerad – men jag vill väcka starka känslor som gör att människor känner sig mer levande; något som jag tror ökar möjligheten att de också blir mer mänskliga.