Tankar 210122

Först komponera, sen allt annat.

Komponerar gör jag den tid jag är som mest skärpt. Detta är ett resultat av många års sökande, hur hantera livet? Vad är viktigt, och hur se till att göra det? För mig är känslan av meningsfullhet oerhört väsentlig, liksom att jag upplever att jag utvecklas.

Framåt ska det gå, uppåt, vidare, bättre - djupare, smartare... också mer glädjefyllt, mer harmoniskt, mer sunt, mer livskraftigt. Inte nödvändigtvis allt på en gång hela tiden, och det är inte bråttom. Utvecklingen får ta sin tid, och hinder på vägen är både till för att övervinnas och samtidigt tecken på att något faktiskt händer. Det väsentliga är att jag inte står och stampar och inte går bakåt.

Hur vet jag om jag faktiskt utvecklas? Att det inte bara känns så, eller till och med inte alls känns så, ibland. Det är en fråga jag klurar på, men tänker också att det handlar om tillit, om intuition, om att utveckla just känsligheten så att vad det känns som faktiskt kan vara vägledande. Medveten om att jag kan gå vilse, men ändå är på väg, och inte så vilse att jag inte kan hitta vidare till slut.

Världen, hur förhåller jag mig till den? Min omgivning, sammanhangen jag lever i, men också den större helheten, mänskligheten, planeten, och vidare... När jag mår som bäst vågar jag mig på djupare existentiella funderingar - eller kanske rättare sagt, då klarar jag bättre av att tänka på sådant. Men även annars vill jag förhålla mig till mer än bara mig själv och familjen, de närmsta vännerna och andra som jag möter ofta.

Det handlar inte bara om vad som är meningen med mitt liv, utan vad är meningen med världen? Inte bara överlevnad, inte bara strävan efter tillfälligt välbefinnande. Något större, längre, mer omfattande. Frågorna som verkar vara för stora för en enskild människa, men som likväl behöver hanteras, där vill jag ingå i ett sammanhang. Inte en viss skola, inte tillhöra särskilda grupperingar, men vara med och bidra till ett samtal, ett djupare filosoferande, en utveckling av idéer. Jag tror att man kan göra sig meningsfull i världen genom att verkligen LEVA, alltså mycket mer än bara att existera, utan genom att finnas och göra saker av inre övertygelse.

Jag tror att bland det viktigaste varje människa kan göra, både för sig själv och för världen, är att arbeta med att komma fram till vad som är viktigt för en själv. Yttre levnadsomständigheter kan förstås vara väldigt begränsande, men jag tror ändå att fler människor än någonsin i historien nu har tillräckligt med frihet för att verkligen kunna utvecklas och ge sig själva chansen att göra egna val, och kunna forma sina liv mer självständigt. Detta är dock inte ett självklart tillstånd. Som jag uppfattar världen finns det ondskefulla maktintressen som helst ser att människor inte tänker själva, inte fattar egna beslut, inte uttrycker djärva nya idéer och så vidare. Det finns all anledning att slåss för friheten, om än det borde kunna ske utan våld och utan att köra över andra. Och jag ser det som ännu viktigare att slåss för medvetenheten, för enbart frihet räcker inte, det kan ju leda till fullständig galenskap.

Fast i själva verket tror jag medvetenhet är nyckeln till att kunna vara eller bli fri.

För en som jag är det lätt att vilja göra för mycket, för många olika saker. Framförallt i stunder då det börjar kännas lätt, frestas jag att vilja göra ännu mer. Då är det en utmaning att fokusera på det viktiga, det som jag bestämt är det viktiga, och helt enkelt stå ut med att inte kunna göra så mycket av det andra.

Att komponera är det jag bestämt är det viktigaste för mig. Men det i sig kunde innebära så otroligt mycket olika saker, så mycket olika musik jag kunde komponera. Så jag har fått bestämma mig för prioriteringar även inom det området. De största verken lägger jag mest kraft på. Det kan ju låta självklart, men det handlar alltså om att jag vill åstadkomma väldigt stora verk, och för att de alls ska bli något vettigt behöver jag lägga extremt mycket tid på dem. De mindre verken är inte mindre viktiga, och kan ibland rentav bli bättre och mer begriplig musik, men de kommer till ändå, de blir oftast bättre om jag inte jobbar alltför mycket med dem. Nå, detta betyder inte att jag inte alls ska prioritera arbetet med de mindre verken. Ordningen jag kommit fram till är att jag först i varje fokuserat arbetspass, normalt sett på vardagar på morgon och förmiddag, arbetar med någon av mina symfonier. Detta kommer före allt annat. Men efter att ha kommit någon vart, ibland redan efter en kvart, ibland efter mer än en timme, ser jag till att växla med arbetet på något mindre verk. Annars skulle lätt symfonierna sluka upp all uppmärksamheten och dessutom trötta ut mig för snabbt. När halva arbetspasset (eller mer) gått tillåter jag mig även avbrott med att skriva text som den här, eller visst mejlskrivande och diverse praktiska ärenden på nätet. För att inte sitta för länge vid datorn försöker jag komma ihåg att resa mig och göra något annat varje halvtimme, ta en kort paus och plocka disk eller utföra någon kort fysisk träning. Bara helt kort, och sen tillbaka in i fokus.

Hur kopplar jag ihop komposition, som det viktigaste för mig, med att finnas i världen och bidra till mer meningsfullhet? Självklart hoppas jag ju att min musik ska ge människor något, men det gör den ju först när andra får höra den (eller åtminstone spela och sjunga den). Och för att musiken ska nå människor krävs något mer än att komponera den.

Jag behöver alltså få ut musiken. Men väl så viktigt för omvärlden tror jag det är att också berättar om mitt kompositionsarbete, och om insikter jag får i det arbetet. Jag tror, måhända lite naivt, på kraften i att vara en förebild genom att hänge sig åt något. ATT jag väljer att lägga så mycket tid och energi på att komponera musik, som kanske rent krasst så att säga inte "behövs", inte är "nödvändig", tror jag kan inspirera. Ja, jag vet att det gör det, jag har fått mycket sådan respons genom åren. Även mitt vandrande, som konkurrerar med komponerandet om högsta prioritet,

vet jag inspirerar andra.

Yttre framgångar imponerar förstås, men jag känner att INRE framgångar, som jag tycker att detta jag beskriver här är exempel på, inspirerar mer. Åtminstone blir jag mer inspirerad av att till exempel läsa om någon som känner lycka och meningsfullhet i livet, gärna efter att ha kommit dit efter långvarigt hårt arbete på sin egen utveckling, än någon som visserligen blivit väldigt känd och uppskattad, men ändå är olycklig. (Ja, jag vet att lycka är ett komplicerat begrepp, väl så komplicerat som meningsfullhet, men just nu syftar jag på något som har med bägge dessa begrepp att göra, som jag upplever ger tillfredsställelse i livet, mer än bara för stunden.)

Yttre och inre framgång behöver naturligtvis inte innebära en motsättning, tvärtom, i själva verket är de väl en förutsättning för varandra.

Jag gillar att fundera så här, skriva sådana här texter, men kan inte lägga alltför mycket tid på det. För då hinner jag inte komponera symfonierna och de andra verken. Men utan att kommunicera

utåt känner jag obalans i tillvaron. Så ställ gärna frågor om mitt kompositionsarbete!