På söndag uruppför Bengt Forsberg pianomusik och Hans Davidsson orgelmusik, som jag komponerat.
Denna konsert som bara går att ta del av digitalt, strömmat, på nätet, ser jag mycket fram emot – jag själv kommer i varje fall att vara på plats. Det hade varit roligare att få möta en publik också, men jag kan väl hoppas att några som ser och hör på distans berättar något sen vad de upplevde. Och framförallt ATT de upplever något. Oavsett detta ser jag fram emot att min musik tolkas av så insiktsfulla och kunniga musiker.
Jag har länge tänkt att jag ska skriva några texter kring verken, för dem som vill läsa, för att bjuda in till ett fördjupat lyssnande. Men det har varit i stort sett stängt, jag har inte kunnat skriva detta. Så nu gör jag ett försök att skriva om det istället, om när det inte går att skriva, och känslan av vad jag borde göra, och skulle vilja göra, men inte förmår.
...och det gjorde jag också, men den reflektionen lyfte jag ut för att publicera senare. För till slut var jag så uppvärmd i skrivandet att jag klarade av att skriva om verken som uruppförs på söndag.
Det handlar om tre olika samlingar som vi får höra delar av. Jag har sedan 2017 parallellt med symfonier och annat större och mindre, börjat komponera så kallade katalogverk, samlingar med många korta stycken, som både bildar en väldigt stor helhet tillsammans, och samtidigt varje stycke för sig är en egen värld, en egen helhet. Tanken är att det blir flexibla verk, som varje uttolkare kan välja att plocka ur och sätta samman sin egen helhet. Den första av dessa samlingar blev 42 pieces for piano. Från början hade jag inte bestämt något antal, utan jag började skriva stycken utifrån en vilja att testa formatet; vad kan jag uttrycka på en till två minuter, i några fall ännu kortare? Dessa stycken är byggda på rent musikaliska idéer, och är alltså abstrakta helt och hållet. De har inga titlar annat än sina nummer. I början hade jag idén att kalla dem för preludier, ett verkbegrepp jag är lite ambivalent till. Förspel till vad? Till sig själva, till varandra, till något annat större verk? Därför övergav jag den rubriken så småningom och kom fram till att ”stycken”, ”pieces” passade mig bättre. Inte minst för att betydelsen också kan vara ”delar”, delar i en helhet. Jag minns inte när jag bestämde mig för att det skulle bli 42, men det var i varje fall långt före jag hade skrivit så många. Men då blev det ett logiskt mål för mig, och som även i kommande samlingar fick jag upp flödet och skissade på många av styckena samtidigt. 42 kändes helt rätt, jag fyllde 42 år det året och alla åldrar jämnt delbara med sju har länge betytt något extra för mig. Dessutom finns ju det mystiska svaret i Liftarens guide till galaxen, 42 som lösningen på meningen med allt, där bara frågan är vad som är frågan som ger det svaret... eller hur det nu var. Det var mycket länge sen jag läste den, men talet 42 har stannat kvar i medvetandet. Formmässigt har jag kommit fram till att det går fint att dela in styckena i grupper om sex, eller i grupper om sju. Ibland avslutas en sådan grupp med ett stycke som just är lite mer avslutande än de andra. Men samtidigt går det alltså bra att spela dem i sin eget utvalda ordning.
Styckena har alla sorters uttryck inom det hagstedtska tonspråket, stillsamt enkelt, stillsamt spänningsfyllt, melodiskt flödande, livligt, dramatiskt, begrundande, dansant, upprepande, mycket varierat... för att ge några beskrivningar. Viktigt är att varje stycke har så gott som bara ETT väsentligt uttryck. Finns kontraster så är det en del av idén, men annars handlar det om att utforska ett uttryck i taget, och att variationen ska uppstå mellan styckena, inte så mycket inom dem.
Inför söndag har jag gett Bengt Forsberg fria pianisthänder att välja ur samlingen. Det enda jag vet än så länge är att han ska spela sju plus sju stycken, alltså totalt en tredjedel av hela katalogverket. Och jag gissar att han tar med nummer 24 som han framfört förut, och även spelat in på skiva. Den är en av de längsta och har en melodik som han vill jämföra med den hos Gabriel Fauré, vilket inte gör mig det minsta.
På ett sätt längtar jag förstås efter ett tillfälle då alla 42 framförs på samma konsert, men jag tycker ändå att detta är rätt ordning, att uruppföra en del av dem först, och sedan gärna ett annat urval vid ett annat tillfälle. Risken finns som vanligt med min musik, att spelar man allt på en gång, så blir det för mycket... en kalkylerad risk som det kallas, eftersom detta är något jag ständigt ser som en av mina viktigaste utmaningar. Lösningen på problemet med ”för långt” och ”för mycket” är inte för mig att komponera kortare eller mindre. Lösningen är att komponera ännu bättre musik, som håller för längden, som gör längden och storleken relevant.
På söndag blir det istället ett varierat program, där mina stycken varvas med andra korta stycken, av olika tonsättare. Forsberg har valt ut diverse preludier, ja just det, ja. Nå, hos andra har jag mindre problem med det begreppet, och jag frestas att skämta att andra får gärna skriva preludier till min musik... med risk att framstå som ännu mer egocentrisk.
Bengt Forsberg uruppför även min svit National Parks of Sweden, och nu kommer vi in på mitt samarbete med naturfotografen Claes Grundsten. Han och jag har prövat olika varianter på temat musikaliska tolkningar av hans bilder. Det har blivit bildspel med musik kring olika fjäll och liknande, mest orkestermusik. Så kom han med frågan om jag inte skulle vilja tonsätta nationalparkerna i Sverige, inte minst för att de är kända och har hög status. Allt för att underlätta ”insäljandet”... Nå, hur som helst är det ju intressant, vacker och viktig natur de representerar, och inte minst har Grundsten gjort böcker om dem, och har tagit en stor mängd fotografier i alla parkerna. Jag kom fram till att jag ville pröva att tonsätta en bild från varje nationalpark, för piano. Jag bad Claes att välja ut ett antal parker att börja med, och att välja en bild från varje. Det blev tio stycken, tre i fjällvärlden, tre i skogslandet, tre i skärgården/havsbandet, samt en som får representera kulturlandskapen. De tre i fjällen är några av de äldsta och mest kända, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet, och dem kändes det logiskt att börja med.
Att göra musikaliska tolkningar av bilder är ett ämne för sig, det får jag skriva mer om vid annat tillfälle. Enkelt uttryckt handlar det för mig om att försöka forma en musik som ger mig själv liknande känslor som dem som bilden ger mig. Det är ovanligt att jag upplever att det blir mitt i prick, utan det handlar oftast om att jag försöker närma mig något liknande. Ofta blir det svårare när jag tonsatt ett antal bilder inom en viss kategori, till exempel fjällbilder; då jag kräver av mig själv att musiken måste varieras minst lika mycket som bilderna.
Pianot är inte lätt att komponera för, inte för mig i varje fall. Eller, det har varit en lång väg dit, och nu känner jag att jag börjat hitta något som jag är ganska nöjd med. En viktig orsak att det varit utmanande för mig är att harmoniken inte varit min största styrka, jag var tidigare bättre på instrumentation, artikulation, rytmik, och även i viss mån att forma melodiska linjer och att utveckla motiv. Harmoniken har jag fått kämpa mer med, och har väl kommit längre numera, men har fortfarande vissa luckor i grundkunskaperna. Och hur det nu är, ett av pianots främsta uttrycksmedel är väl ändå harmoniken. Det går ju inte att arbeta med svällande toner till exempel, och begränsningar finns ju i variation av klangfärgen även om duktiga pianister kan trolla ibland. För att komponera väl för piano krävs färdigheter i melodik, kontrapunktik, rytmik, dynamik, och framförallt harmonik. Hur två, tre, fyra, upp till tio, toner klingar tillsammans är väl ändå bland det mest spännande på ett piano – inte minst eftersom möjligheterna att vikta toner olika, alltså spela dem olika starkt, är närmast oändliga. Och harmonik handlar förstås också om förlopp, följder av ackord, hur stämmorna samspelar och så vidare. Allt detta är pianots hemmaplan.
Vad gäller komposition för orgel har jag inte kommit riktigt lika långt, tycker jag, men är på väg att finna mitt uttryck även där. Orgeln är egentligen inte ETT instrument, det är ju många olika, men att komponera för det är väl i grund och botten ett eget område, rejält olikt från att komponera för piano, och för den delen alla andra instrument. Pedalstämman, att spela med fötterna, ger många möjligheter, för att inte tala om alla varianter på registreringar och vad de medför i fråga om variationer i klangfärg, dynamik och stämningslägen. Men innanför detta anar jag något som har med instrumentens ”själ” att göra, och som varierar stort mellan olika orglar, men som ändå är gemensamt för dem. Det har väl på något vis att göra med hur tonerna kommer till, genom luften, lufttrycket från bälgarna och genom piporna – men också hur hela instrumentet byggts och kommit att bli en del av rummet det tillhör. Dessa och liknande reflektioner har hjälpt mig på vägen till att finna mitt eget orgeltonspråk. Jag är långt ifrån framme vid något jag skulle kunna kalla mig nöjd med, men tycker att vägen är intressant och spännande.
Hans Davidsson kommer att spela ur min framväxande samling Trädstycken för orgel. Även dessa stycken är tolkningar av Claes Grundstens fotografier, denna gång på träd i olika delar av världen. Alla sorters träd. Vissa av bilderna är en sorts trädporträtt på ett ensamt träd, inte sällan majestätiskt. Andra bilder innehåller flera träd eller en hel skogsdunge, men i de flesta är det uppenbart att träden är det viktigaste i bilden. Kopplingen träd – orgel kändes självklar för mig när jag kom på den. Bägge är rotade, orglarna som sagt i rummen de byggts för och i. Stora delar av orgeln är gjord av trä, inte minst många av piporna. Alla register i orgeln är som ett stort grenverk. Och så vidare.
En fråga inför konserten på söndag är om bilderna skulle visas till musiken. Jag har kommit fram till att musikstyckena klarar sig själva, men att vid ett annat tillfälle, med publik närvarande, skulle jag gärna se att fotografierna projiceras på en vägg. För egentligen har jag tänkt mig att bild och musik tillsammans ska bilda något som större än summan av delarna. Dock tror jag att det skulle bli förfelat med att visa bilderna vid en strömmad konsert, då är det viktigare att se musikerna för att få mer livekänsla. I efterhand är det möjligt att göra bildspel med ljudupptagningen tillagd – om alla parter blir nöjda med resultatet.
Nå, det blir alltså uruppföranden av delar ur tre samlingar på söndag. Vad gäller nationalparkssviten är min ambition att komponera vidare på den, det finns ju 20 nationalparker till. Och utöver de 20 trädstycken jag hittills komponerat (och som Hans Davidsson ska framföra tolv denna gång) har jag tänkt mig fler. Arbetet fortsätter.
Respons och frågor är alltid välkomna!
(Konserten är en så kallad Karantänkonsert i Älvsborgs kyrka, söndag 9 maj 2021 kl 19.00. Den kan ses direkt och i efterhand.)