Det är fantastiskt att andra vet vad som är rätt för alla. I vaccinfrågan vet en väldig massa människor vad som är rätt, och de andra som inte ”tror” på det, ska sluta fundera och bara göra som de som vet har kommit fram till. Det framförs att det är en moralisk plikt att göra det som de som vet har kommit fram till. Det ska inte ifrågasättas. Det är vetenskapligt bevisat, och därmed inte en trosfråga, det är till exempel mycket starkare än om det var givet av Gud, som idag inte har så mycket att säga till om längre. 

Att det är en av vetenskapens viktigaste principer att hela tiden pröva, ompröva, ifrågasätta osv, det har man fullständigt glömt bort. Idag tystar man de oliktänkande, eller rättare sagt, ger dem mindre utrymme, mindre stödpengar, och blir de riktigt besvärliga stänger man av deras möjligheter att nå ut med sina forskningsresultat och slutsatser.

”Vi vet vad som är rätt för dig att göra. Tro inte att du vet bättre.”

(Kunde varit ett citat från en viss myndighet, eller kanske den statliga televisionen.)

Jag behöver inte veta själv. Det är väldigt praktiskt. Andra vet åt mig.

Och om nu jag och de andra idioterna inte fattar så ska vi förstås straffas för det. 

Skulle då jag, rent hypotetiskt, komma och säga att jag VET att vaccin inte är bra för mig och min omgivning – då kommer det självklart giltiga argumentet att vad du TROR spelar ingen roll, sluta tänka om du ändå inte kommer fram till rätt sak. Och framförallt sluta tänka ”jag, jag, jag”, tänk istället på det kollektiva gemensamma, på oss som VET att du måste bidra om du vill vara med oss. Vill du inte spela efter våra regler fryser vi ut dig. En av mänsklighetens effektivaste metoder genom alla tider.

Majoriteten har alltid rätt. Det är en naturlag. Ungefär som gravitationen. 

En sådan är lätt att undersöka. Hoppa utför ett stup och se vad som händer.

Eller ifrågasätt majoriteten, och se vad som händer.

Eller vänta nu – hur har alls utveckling varit möjlig för mänskligheten? Genom att följa strömmen och tänka som alla andra, eller...?

Jag har sagt det förr. Det som pågår är ett krig mot medvetenheten. Det finns makter som vill få människor att sluta tänka djupare, sluta reflektera. 

Liknelsen mellan vaccinpass och körkort som någon framfört i en kommentar på ett av mina facebookinlägg, är intressant. Körkort har vi för att bevisa att vi är utbildade, kompetenta nog, och godkända, för att köra bil och andra fordon, ingå i trafiken. Vaccinpassen har vi för att...? Kanske bevisa att vi är rätt informerade, gjort vår moraliska plikt, och därmed godkända att ingå i den samhälleliga gemenskapen? En som kör bil utan körkort kommer självklart (!) att köra ihjäl andra och ställa till med obeskrivlig skada. En som far fram utan vaccin i kroppen kommer förstås att hämningslöst smitta andra osv. Genom att visa upp ett vaccinpass kan man bevisa att man vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika smittspridning, ja, att man tar ansvar för sin egen och andras hälsa. Puh! Vilken lättnad. Det var ju inte så svårt. Inte kostade det något heller, mer än lite tid och några små stick i armen. (Vad det kostade på skattsedeln spelar ju ingen roll, det var ju det ända rätta att göra.) Och framförallt har jag gjort rätt, och kan skryta med det utan någon större risk att få problem för det.

Vill jag förstå eller vill jag inte? Det är ansträngande att sätta sig in andras perspektiv. Jag vet ju på förhand att jag har rätt. Teoretiskt vet jag ju att helheten består av många olika perspektiv. Men mitt perspektiv är förstås mer rätt än andras. I vissa detaljer kan andra ha rätt, men jag kommer aldrig bli överbevisad. För jag känner ju att jag har rätt.

Och att ha rätt är oerhört viktigt, förstås. Ha fel är en skam.

Ärligt talat, tro mig eller ej, vet jag inte exakt var ironin slutar och sanningen börjar här. Jag kan vara ironisk mot den totala övertygelsen om att VETA, att ha rätt, fullständig säkerhet. Men likväl gör jag mig förstås skyldig till att tro att mitt perspektiv är mer rätt än andras. Jag motiverar det med att jag reflekterat mer, lagt mer tid på tänka på saken, ifrågasatt och satt mig in. 

Är jag alltför ödmjuk kommer det att bli ett argument emot mig. Ha, du är en sån som tvivlar! Jaja, men jag tvivlar inte, jag vet hur det är egentligen. Och är jag inte lite grann ödmjuk kommer jag att betraktas som arrogant. Och oavsett... bli stämplad som extremist, förmodar jag.

Det är ju så enkelt: är jag inte totalt för vaccin, måste jag ju vara en som är totalt emot det. Oavsett om jag sagt det eller ej. 

Det finns idioter och galningar i alla läger. Det är lätt att se dem i motståndarnas läger, svårare att se dem i sitt eget. Men ett större problem än idioterna och galningarna är själva splittringen, själva lägren. De som befinner sig någonstans emellan ytterligheterna blir betraktade som fiender från bägge håll. Människor som kommit längre i utvecklingen och inte ser allt i svart och vitt blir hånade. (För det är väl rent av så att svart och vitt är mer utvecklat, än att tänka i massa krångliga nyanser och perspektiv, och än värre, stora system...?)

En given utgångspunkt för många människor är att det egna perspektivet är upplyst, genomtänkt, förnuftigt. Att man själv står för goda och sunda värderingar. Andras uppfattningar kan man förklara på olika sätt, att de är mindre medvetna, missat något väsentligt, eller kanske hamnat snett i livet. Ren ondska tror man nog inte så ofta på. Och att de skulle ha fattat något man själv inte fattat, det verkar orimligt.

Skulle man komma fram till att man behöver anstränga sig mer, för att försöka förstå andras perspektiv, kommer lätt en obehagskänsla in. Det börjar krypa i kroppen. Usch, nej, det kan inte vara nyttigt och hålla på och tänka så mycket. Det är jobbigt. Bättre att göra något annat.

Studier har visat sig att de flesta, långt fler än 50%, uppskattar sig själva som varande bättre/smartare än genomsnittet. Tyvärr kan jag inte ge referenser på detta, men jag har hört det i flera sammanhang, och finner det rimligt att det är så i övriga verkligheten också (inte bara inom studierna). De flesta tror alltså att de är på den övre halvan, och jag antar att detta gäller oavsett vilken egenskap det än rör sig om. Vissa saker vet man förstås med sig om att vara dålig på, men det är undantagen. Grundläggande saker som lyssnings- och reflektionsförmåga, moral, sinnesnärvaro och mycket liknande tror jag de flesta tror sig vara på övre halvan; och att det är förmågor som är näst intill omöjliga att mäta objektivt spelar mindre roll, detta handlar bara om självskattning. Nå, rent matematiskt kan ju inte fler än 50% vara bättre än genomsnittet. Men självinsikt är väl inte generellt en högt utvecklad förmåga. (Nå, jag vet, matematiskt kan naturligtvis fler än 50% ha ett högre ”värde” än ett genomsnittligt värde; men fler än 50% kan i varje fall inte vara bättre än övriga 50%...)

Jag strävar efter att få reda på vad jag missat, i de perspektiv på världen jag har. Det är tålamodsprövande, det finns så många fallgropar.

En del blir förstås provocerade av att jag använder ironi och kanske rentav någon form av humor i anknytning till typ världshistoriens värsta krisläge. Då säger jag: ta inte livet så allvarligt. Eller jo, som en lek, på fullaste allvar. Men inte så ängsligt. Jag har tidigare försökt förstå pandemiskräcken som utslag för rädsla för döden. Jag börjar mer och mer tro att det handlar om rädsla för livet. Rädsla för att verkligen LEVA. För det är kanske ganska svårt. Det skulle kunna innebära en massa glädje, och massa smärta. Tunga saker.

Och jag hör ekot, kören: sluta babbla, ta sprutorna nu och fundera inte så mycket, det spelar ingen roll vad du tror, vi vet... (Ett bra uppslag till ett körstycke kanske, borde kunna få beställning på det.)

Jag måste kompensera detta: jag säger KÄRLEK till alla som tycker annorlunda än mig, ja rentav KÄRLEK till alla som VET vad jag måste göra som jag inte själv har vett att fatta. Alla är vi en del av samma helhet. Ja, alla är vi faktiskt ett och samma.

Så, ok, alla som vill slänga ut sina protester, jag svarar med kärlek. Med energi, påeldad av viss ilska och mycket glädje. Det här är inget mjäkigt flum.

Jag har förberett ett svar på alla kommentarer:

Tack för den kommentaren! Underbart! KÄRLEK!